Jag har tre yngre syskon och två äldre syskon. Jag har redan förklarat hur mycket min familj betyder för mig, så dit behöver vi inte gå igen. Min yngsta lillebror är 11, han är en jobbig liten skit som skiner upp hela huset. Han är familjens ögonsten kan man säga, han får mycket uppmärksamhet och kräver mycket uppmärksamhet, men det är en del av hans personlighet. Han är defenitivt inte blyg och gillar verkligen att synas. Min andra lillebror är 13 nu och han är mer reserverad, typiskt ett mittenbarn. Han börjar bli tonåring nu, han är i trotsåldern, men han är en riktigt fin kille. Otroligt intelligent, han är familjens ljushuvud och jag tror att han kommer lyckas fint med livet en vacker dag. Min syster är 17 nu och hon är min bästa vän. Även fast vi kommer ikläm ibland (väldigt sällan) så är hon helt magnifik. En otroligt stark och bra tjej, hon tar ingen skit och är väldigt envis men det är bara en av hennes positiva sidor. Sedan har vi min storebror som är 25, han är en riktigt bra kille. Hans framtida fru kommer få en riktigt underbar man, han är så intelligent och rolig, men samtidigt sådär lillgammal och vis. Han stället alltid upp för mig och jag kommer ihåg när vi var yngre och jag bråkade med killarna så brukade han alltid ställa upp, ingen fick röra hans småsyskon. Till sist har vi min äldsta syster som är 27, hon är en riktig pärla. Så vacker och snäll, den som får henne har tur! Hon stället också alltid upp vad det än gäller och jag har alltid himla kul med henne.

Det var lite om mina syskon och även om jag bråkar mycket med de, speciellt mina småbröder, så älskar jag de otroligt otroligt mycket, jag skulle kunna göra allt och lite till för dem. Familjen är verkligen de man kan lita på och luta sig mot om det är något.