Blir så himla less på dagens samhälle. Vad lever vi i för sjuk värld om människor spränger sig mitt i stan. Var kan man vara säker? Jag är bara så glad över att ingen skadades förrutom den förvirrade mannen som utförde dådet, herregud. Och det värsta är ju att människor får en ännu mer förvrängd bild av vad Islam egentligen är; det är strickt förbjudet att begå självmord inom Islam, dessutom ska man aldrig döda oskyldiga människor. Man får endast skada någon i självförsvar, Islam förbjuder skada t.o.m. mot växter och djur - hur kan man då gå omkring och döda människor? Och all denna snack om heligt krig. Vad pågår det för Jihad i Sverige, mitt i Drottningatan? Detta är inte rätt sätt.

Jag känner inte att jag behöver stå till svars för den här mannens hemska handlingar, bara för att jag är muslim, men samtidigt känns det som att jag måste få förklara, om det så vore att en enda person läste det här inlägget. Detta är hemskt, jag önskar bara han kunde förstå vad han gjorde mot alla andra muslimer och andra människor som får gå runt i skräck eller förtvivlan. Som sagt är jag otroligt lättad över att ingen skadades fysiskt. Må Gud vägleda oss alla, Amiin.

Satt precis nu och gick igenom gamla inlägg från bloggen, och fastnade för ett specifikt från december förra året där jag höll på att snacka om ett schizofreni arbete som jag skrev då och hur intressant det är med psykiska sjukdomar och människans hjärna i allmänhet. Hur fungerar vi? Vad är vår hjärna egentligen kapabel till? Har alltid vart sjukt intresserad av sånt. Anledningen till att jag tar upp detta är eftersom att jag nu under några dagar har funderat på att senare jobba med sjukvård inom psykiatrin. Förstår ni hur häftigt det skulle vara? Det är ju galet spännande, det finns så mycket att ta reda på! Får nog spinna vidare på det här..

D'oh! Den här veckan kommer vara brutalt jobbig, orkar inte ens föreställa mig hur den kommer att gå. Blä på skolarbete. Den här veckan kommer vara fylld med skolarbeten, bl.a. matte nationella, religionsinlämning, CAE muntliga, generalförsamling med FN-rollspelen (där jag ska hålla tal samt svara på frågor i Stora Aulan - blir svettig bara jag tänker på det nu), ett psykologi arbete samt två engelska uppsatser. Och detta är bara de grovaste sakerna. Sen har jag också massa saker att se fram emot, men som vanligt väger det negativa tyngre. Men veckan därpå är det absolut ingenting, hatar att arbeten alltid ska hamna på samma vecka.

Ni fattar inte hur mycket ångest jag känner inför studenten! Jag vill ju självklart vara där, den 10e Juni och skrika "FY FAN VAD JAG ÄR BRA!!", men det är allt innan som skrämmer mig. Och efter också. Vad händer då? Jag har ju sökt till högskola, men det är ändå jätteläskigt. Ett nytt kliv liksom. Nu börjar ju det riktiga "vuxna" livet. För jag kommer ihåg när jag skulle börja ettan och jag skrev i min dagbok att det "riktiga" livet skulle börja då.. Gud vad jag var naiv. Hatar såna här tankar för jag blir alltid sjukt sentimental och sen blir jag deprimerad.

Nu måste måste måste jag börja plugga. Hatar skolan just nu, och jag är alltid så att jag inte vet hur jag ska börja när det är så mycket på gång. Hoppas ni har en bättre lördag. Toodles!
 

Haha, Cyanide and Happiness lyckas alltid göra mig på bättre humör..

Paulo Coelho i mitt hjärta! Inte visste jag att en människa kunde fånga känslor på ett sånt utförligt och passionerat sätt. Ord betyder oftast inte mycket, i alla fall inte för mig, men hans ord fångar och stannar kvar.

Är lyckligtvis klar med min resolution på FN arbetet. Fattar inte varför den här uppgiften är särskilt nödvändig, helt ärligt? Nämnde att det faktiskt är mindre än två månader kvar till studenten nu och jag kan helt ärligt inte fatta att det är sant. De här tre åren har gått i ultrarapid, det är läskigt hur snabbt det har gått. Fatta att jag inte ens hänger med i mitt eget liv. Vad kommer hända sen? Framtidens ovisshet är och kommer alltid förbli något skrämmande. Jag önskar jag hade en bok som kunde berätta vad som skulle hända. Eller kanske inte? För även om jag hatar överraskningar, och älskar att veta allt innan det händer, så vet jag att jag ändå gillar livets små vändningar. För det är av livets händelser som vi lär oss något. Vi defineras av våra upplevelser. Inte nyheter precis, jag vet, men om man tänker lite på det så får det en helt ny betydelse. Nästan allt som vi har vart med om, som vi har upplevt och sett, har format oss till de människor vi är. Hm..

Jag ska sluta babbla nu, vet inte ens vad jag snackar om och helt ärligt vet jag inte vad jag vill uppnå med det här inlägget. Ska ta och koka lite té, läsa lite i min bok och sedan lägger jag mig. Besitos!

Sorry för den dåliga uppdateringen mina trogna läsare. Känner mig smått deppig de här senaste dagarna. Är trött på mycket i vår värld, känns som att jag har förlorat hoppat på mänskligheten. Varför kan inte alla bara älska varandra? Hatar att jag är sorgsen fast än jag har det bra ställt, känner mig bortskämd och allmänt äcklig. Och när jag väl klagar på allt blir jag bara ännu mer arg på mig själv.

En sak är säker iallafall och det är att jag är otroligt glad över att jag har vet vad jag ska göra i framtiden. Ovissheten gnagade på mig och jag klarar inte av ovisshet. Ni kanske tycker jag låter naiv och dum nu men jag vill hjälpa till att rädda världen. Hoppas ni också är inställda på att göra det, på vilket sätt spelar ingen roll. Bara du gör det.

Hej! Min dag är allt från bra idag, har t.o.m. suttit och gråtit
på tåget påväg hem. Känns inte OK. Varför måste man vara
så jävla snål för!? Tack Elise, Louise och Michelle som var my
shoulder(s) to cry on idag. Hm.. Rimmar inte Elise och Louise?

Såg precis på Oprah Winfrey show och jag grät där också.
Alltså det var verkligen krokodiltårar. Det handlade om kvinnor
i olika u-länder och hur de har det ställt. Sen gästade några
underbara kvinnor som lyckades vända sin hemska tillvaro till
något underbart vackert. T.ex. en kvinna från Indien som blev
misshandlad av sin man varje dag var så fattig att hon inte ens
kunde ge mat till sina döttrar. Hennes man hade stora skulder
och hela hans familj hatade henne. De hånade henne för att
hon inte kunde få en son. Tillslut tog hon ett lån på 65 dollar (?!),
köpte tyg och pärlor och började brodera de på kläder. Hennes
företag blev väldigt lyckat, hon betalade av sin äckliga mans
skulder och alla började acceptera henne. Han slutade slå henne.
Hon anställde också 30 familjer och räddade dem från fattigdom.

Oprah tog också upp att man borde satsa på kvinnor i u-länder
främst. Det är eftersom att deras första prioriteringar är att
försörja och ge utbildning till sina barn = utbildade barn ger ett
starkare land och på så sätt kan landet ta sig framåt. Smart.

Jag har snackat med en person om att vi ska börja baka och sälja
de på en ungdomsgård och sedan får man ta vinsterna, men
istället ska jag snacka med honom om att man kan skicka pengarna
till någon hjälporganistation. Blev så ledsen, men ändå fylld med
hopp när jag såg programmet. Känner mig hjälplös och tom när vi
har det så bra ställt här. Hoppas det kan bli något av det här och
jag ska också börja skicka en del av studiebidraget till utsatta
kvinnor i de fattiga länderna. För de kunde lika gärna vart jag,
vem vet. Men jag tackar Gud varje dag för att jag har det så bra
ställt med en familj som älskar mig, tak över huvudet, att jag är
frisk och det faktum att jag får gå på skola och göra något av mitt
liv. För det finns många som inte kan göra det. Och därför måste
vi göra något för andra, för om det var jag som inte hade något,
ingen mat, inget vatten - så skulle jag vilja att någon gjorde samma
sak för mig.

Ska se på Flight of the Conchords nu, är på deppigt humör. De gör
mig mycket glad. Vi hörs!

Har fått en viss klarhet. Ni vet ibland när allt är lite lulligt i livet
och man inte riktigt vet vad som händer och vart man ska ta
vägen? Hatar den känslan men känns som att jag vet lite mer
om hur jag ska klara av vissa saker. Det handlar om att prioritera.
Tänka på vad som verkligen betyder något för mig och sedan
försöka ta till mig det. Lära mig att organisera mitt liv. Jag hatar
ovissheten, även om det ibland är bra med att inte veta allt hela
tiden. Men jag hör till den kategorin av människor som måste
veta allt i förväg så att jag liksom kan förbereda mig för det som
komma skall. Som sagt, nu känns det som att jag ser saker med
fräscha ögon.

Men vägen är lång. Har fortfarande många frågor, men inga svar.
Hatar det också. Men förhoppningsvis blir det så att jag tar reda
på svaren till de där irriterande frågorna. Men jag antar att det
är så med oss människor.. Vi kommer alltid att ha frågor, vi vill
alltid ha mer.

Ett ganska oklart inlägg såhär dags på dygnet men kände att jag
skulle behöva skriva lite här. Har annars mycket att tänka på,
t.ex. skola, har mycket att plugga den här sista veckan.
Och som vanligt försöker jag pressa allt till sista stund. Men ska ta
tag i skiten imorgon förhoppningsvis.

Det var också ett tag sen sist jag tog en av mina sköna promenader.
Borde gå en runda varje dag. Det är inte som att jag springer ute i
kylan, tar mer tid ute på fälten för att tänka, andas och bara vara.
Det gillar jag. Det enda jag vill ibland är att vara ensam med mina
tankar. Har alltid tänkt på att jag egentligen är en ensamvarg och
jag trivs så himla bra i mitt egna sällskap. Men samtidigt behöver
jag människor. Livet blir tufft annars.

Okey. Nu ska jag hålla käft och lämna er med en låt som jag har
lagt in förr, en låt som jag älskar och som betyder på flera sätt
otroligt mycket för mig. Min terapilåt, typ. 
 
 

Simon and Garfunkel - Sound of Silence

Lite ångestkänslor, lite panik, lite av allt. Jag vet inte hur det
kommer gå på matteprovet och jag hoppas, hoppas, hoppas att
jag klarar det. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Efter SACO-mässan som var förra veckan så är det många frågor
som handlar om framtiden, vad man ska ta sig till och hur jag ska
göra för att nå mitt mål. Jag är inte 100% säker än på vad jag vill
göra, men jag har en plan som jag tror kommer bli den som jag
satsar på. Men jag tycker att alla nuförtiden låter ens jobb definera
en. Klart man ska satsa på sådant man tycker om att göra, men
jag måste vara realistisk - det är svåra tider vi lever i. Och min plan
är att ta något som jag tror kommer kunna ge mig ett jobb i framtiden,
hur mycket eller lite det än ger. För jag har ett större syfte för mitt
liv.bJag vill kunna hjälpa andra, för jag vet att alla är födda för att
göra något av sitt liv. Man måste bara veta vad.

Alltså jag har så mycket som jag vill göra av livet, men det är svårt!
För jag vill verkligen inte sluta upp som flera i min omgivning.
Jag vill inte se tillbaka och tänka, fan att jag inte gjorde så.

Hm.. När jag tänker efter så är det nog inte bara ångestkänslor och
panik för matteprovet. Det är nog lite av allt i livet som jag är rädd
för. Misslyckande kanske? Krossade drömmar? Men jag ska lyckas.
Jag måste lyckas. 
 
 

Kings of Leon - Day old Blues

Påväg tillbaka hem nu så ser jag en kille som gick i samma
klass som mig i grundskolan. Det konstiga var att han såg så
himla manlig och stor (inte stor som tjock, men stor typ bred-
axlad och manlig helt enkelt). Jag hade inte sett honom på
jättelänge och jag vet inte vad som gjorde att jag blev så
chockerad. Kanske för att då jag såg att han hade "blivit en
man" så måste jag också inse att jag är.. en kvinna.
Jag har en mentalitet som en 12-åring, känner mig hur liten
som helst och sen ser jag honom gå där som värsta mannen..
Kunde inte sluta stirra. Kan inte fatta att tiden går så fort.
  
 

som sagt.. som en 12-åring

Sommaren är det bästa som finns. Det skönaste är att man kan sitta ute på
någon uteplats och bara snacka med sina vänner om allt mellan himmel och
jord, allt medan den blåa himlen sakta förändras till en rosa nyans.
Den varma luften som omger en och förvandlas nästan till en kram. Då man
känner sig fri från förbindelser, måsten och annat som man annars är tvungen
till. Att bara vara och slippa oroa sig något mer. Det kallar jag sommar. 

En pinsamt confession här - jag gillar Jonas Brothers. Var tvungen att få det out
in the open. Hoppas inte jag blir för mobbad nu, de är faktiskt ganska bra. Deras
nya singel är jättebra btw, njut här av låten Paranoid.

Kom att tänka på en sak. När jag satt där och väntade på vår "rundtur" innan intervjuerna
så satt två andra brevid mig, en tjej och en kille och de hade världens löjligaste konversation.
Tjejen hade tydligen druckit sig full i skoltoan typ och gått runt och vart full hela dagen, och
sjävklart tycker hon att det är världens ballaste grej. Jag skulle aldrig någonsin skryta om
något så pinsamt, vem fan krökar i skolan!? Kille satt där och nickade med en äcklig min typ:
"Ja, jag vet preciiis vad du menar!". Dagens ungdomar. Man tar alkohol vääldigt lätt nu för
tiden. Det är inte okej att gå och dricka sig full i skolan, om det ens är något så är det fan
töntigt. En sak som jag märkte av när vi var i Rom är att människor drack för att kunna slappna
av. Alltså sakerna jag upplevde, jag var helt chockerad, helt ärligt. Människor som är tysta
som möss blev helt äckliga så fort de fick i sig lite öl eller något.. Vad kan hända mer liksom?
Jag behöver defenitivt inte alkohol för att slappna av, jag har aldrig testat det och kommer
aldrig  göra det heller. Har inte något stort behov av det, fattar verkligen inte grejjen.
Pinsamt är vad det är.